Svart te

Det svarta teet är det mest oxiderade av alla teer. Enzymer i tebladen oxideras eftersom de inte upphettats. Det är oxideringen som ger det sin mörka färg, kraftiga fyllighet och speciella aromer. Oxidering förväxlas dock ofta med fermentering. Teer genomgår ingen fermentering eller jäsning som det också kallas. För att sätta igång oxideringen måste man öppna tebladens celler och det gör man oftast genom att bladen pressas och rullas. Så fort cellerna öppnas startar oxideringen och den fortsätter ända tills man hettar upp tebladen till 85 grader då de oxiderande enzymerna dör. Det är upp till temakaren att stoppa processen när teet nått exakt den karaktär man önskar.

Det svarta teet föddes i Kina, förmodligen i slutet av 1500-talet. Svart te har aldrig varit särskilt populärt i Kina, eller i Japan heller för den delen. Det svarta teet var från början en västerländsk attraktion som spred sig fort i västvärlden. Till en början var det framför allt engelsmännen som var de stora drickarna av start te. Man importerade först stora mängder svart te från Kina ända tills man startade egen teproduktion i kolonierna Indien och Sri Lanka i slutet av 1800-talet. Innan dess var faktiskt Kina det enda landet i världen som producerade svart te. Vad som haft stor betydelse för spridningen, både förr i tiden och på senare år, är dock dess goda exportegenskaper. Svart te är mycket hållbarare än exempelvis grönt te och lämpar sig därför bättre för långa transporter.

Darjeling

Darjeling SFTGFOP (Special Finest Tippy Golden Flowery Orange Pekoe) är den allra bästa kvaliteten av indiskt svart te, med stor andel knoppar. Teerna är skarpa, krispiga med utsökta aromer som ofta sägs påminna om muscadelvinet. Tebladen är lätt oxiderade och ser ut att skimra i grönt.